mackesblogg

i dag såg jag en man utan hopp.

Han stod utanför en snabbmatskedja och tittade in. Svagt lät han blicken flacka runt..fullständigt omedveten om människor runtomkring.
Han böjde sig flera gånger fram mot rutan som om han försökte ta bort något från den. Kläderna var smutsiga.
Hans ansikte var sargat.....

Han stank av alkohol och skit, ingen som gick förbi undgick det som skedde.
Innanför rutan satt ingen... han fortsatte med sitt egendomliga beteende.....inte alls hotfullt, bara märkligt.

Jag stannade upp en stund..... kände mig olustig inombords. Min instinkt sa att jag borde gå vidare och låta mannen sköta det han höll på med...vad det än var.
Men jag kunde inte. Jag var fascinerad.....o på samma gång illa till mods.

Ett litet barn närmade sig honom försiktigt..utan sin mammas vetskap, hon stod o pratade i en mobil. Mannen tittade på barnet och log...sträckte försiktigt fram handen och gav den lilla något.
Barnet sken upp och skrattade för att sedan själv sträcka sig fram mot rutan och göra likadant som mannen...med samma rörelser stod de så där i säkert 30 sekunder innan mamman förskräckt drog barnet till sig och gick i väg.

Ur barnets hand ramlade något och jag såg att det var något färgglatt.

Fler och fler människor samlades runt detta ytterst märkliga skådespel......
Jag närmade mig långsamt mannen och de övriga. Det var alldeles tyst runt honom..ingen sa något..inte ett ljud..ingenting..
Doften av avgaser, snabbmat och avlopp spreds sig framför oss......
Hans händer gjorde gester, oavbrutet. Jag såg fortfarande inte rutan.
Till slut tog han fram en bandspelare och satte i gång den..ljudet som kom ut var välbekant.
En otroligt vacker melodi spelades upp och mannen log mot de som stod nära honom..han sa inget...inte de eller.


När jag går fram ser jag......

Han har målat en bild på rutan med hjälp av kritor, det stod en text under.
Bilden förställde en äng, moln, träd, hav och ett litet barn.

Det var vackert...mycket vackert.

Texten under skar i mitt bröst...trasade mitt innersta och jag för första gången på länge, ville gråta.
En kvinna brevid mig tittade upp med blicken från marken.....
hennes andning var tung och kondensen från hennes mun blev till imma vid varje andetag.....hon slöt ögonen.

Det var tyst...
alldeles      alldeles     tyst

hon grät.




jag kunde inte röra mig..... 

i texten stod.









"en gång var jag ett barn" .....









Jag orkar inte ens förklara hur jag mådde när jag sedan tog pendeln hem.
Miljoner tankar for genom huvudet och jag såg mig själv med lite andra ögon..... Jag kände efter i mitt innersta och försökte få svar på vad jag vill..o inte vill..ta chansen när jag har den..kanske ge den till någon annan..jag ifrågasatte mina val o de val jag ännu inte gjort.....
När jag kom hem letade jag upp musiken mannen spelade i sin gamla bandspelare.
La mig på sängen och slöt ögonen.
Jag grät.
En skön känsla spred sig i min kropp och jag kände mig lättare än på länge. Mina tankar och funderingar fick vila en stund.
Jag orkar inte slåss mot saker jag inte kan förändra..... däremot orkar jag fortsätta hålla de jag bryr mig om nära.
Jag har.....hopp.





musiken som hördes var: