mackesblogg

Tog en öl innan jag åkte till Häggvik i går.
På puben såg jag en äldre kvinna, lite uppklädd, sitta för sig själv vid ett bord nära utgången.
Hon är pageklippt.
Smal.
Kanske....65 år...
Jag tänkte inte särdeles mycket på det under tiden jag smuttade på min öl. Drygt 20 min. senare har jag bara en glasbotten kvar och bestämmer mig för att gå till perrongen och till mitt tåg. När jag reser mig från barstolen ser jag att kvinnan sitter kvar.

det är någonting....

ogripbart.

I andra delen av puben hör jag en tv som visar något med musik. Det luktar mat och gammal sprit.
Inredningen är sparsam och ganska typiskt "förortsdesignad".
Jag tar på mig min jacka och fumlar lite med mobilen, fortfarande sneglar jag mot bordet där hon sitter...ensam..
Kanske väntar hon på någon..fast...inte efter mer än 20 minuter..väl?

Jag ser att hon gjort någon form av slingor i håret, hon har en rosaaktig kavaj och smycken på sina fingrar och runt halsen. Hon ser proper ut. Och snäll...
Hon tittar ut genom fönstret i bland, vänder sig sedan om mot restaurangdelen och ser ut som om hon bara...är. Hon verkar inte ha något specifikt mål med kvällen. I bland tyckte jag mig skönja ett litet leende..som om hon satt o tänkte.

Den gamla damen var inte på något sätt uppseendeväckande i sin närvaro..men fortfarande var det någonting.

När jag ska gå förbi ser jag...

Hon sitter i rullstol.
Ensam.
Med ett glas vin som enda sällskap.
Vitt vin.

Mitt inre vände sig för en kort sekund och jag kände mig vemodig. Och samtidigt ödmjuk.
Ödmjuk inför den ensamma kvinnan som förmodligen denna kväll klätt upp sig för att ta ett glas vin på den lite halvsunkiga lokala puben i Rotebro...ensam...

På bordet fanns ingenting annat än hennes glas med vin bortsett från en duk mitt i med ett värmeljus på. Bordet är avsett för 6 personer och hon sitter längst ut vid en kant.
Med sitt glas vin.
Vitt vin.

Hon tittar på  mig när jag går förbi och jag ler mot henne. Bara vänligt. Jag försöker dölja att jag ler för att jag i mitt inre bekämpar en strid genom att inte visa för mycket empati. Inte bli för "uppenbar" i min "välmening".
Hon ler tillbaka lite försiktigt och jag går ut genom dörren.

Det är kallt ute. Jag huttrar till och stänger jackan samtidigt som jag saktar in stegen en aning. Vänder mig om för att se henne igen. Jag ville gå tillbaka in..sätta mig hos henne en stund och ge en liten liten liten del av min egen omtanke, av mig själv...visa att
"JAG  SER  FÖR  FAN  ATT  DU  SITTER  SJÄLV  OCH  DET  FÅR  MIG  ATT  MÅ  SKITDÅLIGT, JAG  VILL  BARA  PRATA  EN  LITEN  STUND  FÖR  ATT  RENA  MITT  DÅLIGA  JÄVLA  SAMVETE  FÖR  ATT  JAG  KANSKE  ÄR  MER  PRIVILEGIERAD ELLER FÖR ATT JAG INTE KAN HANTERA SITUATIONEN KÄNSLOMÄSSIGT, ELLER FÖR ATT JAG KÄNNER SÅ MYCKET SYMPATI ATT JAG BLIR LEDSEN ...."

eller nåt sånt. Jag vet inte. Jag vet inte.

Jag orkar inte veta.


Jag önskar jag kunde förmedla känslan i min kropp i detta ögonblick..bara för en kort sekund när mitt inre brast.


Det kan jag inte. Hur gärna jag än skulle vilja.....




så e det...