mackesblogg

Applicera följande på vem du vill, är du inte där..så har du varit där..eller kommer att vara...det har vi alla. Skulle du hävda motsatsen... påstår jag att du i så fall är rädd...helt enkelt. Vi är alla enklare än vad vi tror..oavsett...


Du går bland hundratals människor.
Men...du är ensam...

Vaknar upp. Samma procedur som dagen innan, det har blivit en naturlig del av ditt liv och vardag.

Vakna, frukost, gå till jobbet, komma hem, äta, sova...

De få glädjestunderna är när du ser fram mot simpla avbrott som helgens ledighet, ett telefonsamtal, semestern, favoritserien på tv, midsommar, julafton.

Du begär inte mycket och säger att du "är nöjd med det lilla"...

Men något fattas dig... innerligt.

Du funderar på bussen, tåget, bilen...var det här allt? Vad händer nu?

Du önskar ibland ett avbrott, att någonting sker som vänder din värld upp o ner. Men i din ensamhet ser du i stället på hollywoodfilmer med lyckliga slut. Du fascineras över alla "äckligt lyckliga slut" Du VET att det bara är film men trotsar fakta och låter dig ryckas med.

Dy flyr genom musik med favoritgruppen...det är ditt substitut för "verkliga känslor", gråtmild ler du i din ensamhet åt de väldiga texterna och musiken.
I bland nynnar du med... ibland sjunger du rätt ut och släpper alla hämningar. Med tårar i ögonen och huvudvärk vaknar du 4 minuter o 22 sekunder senare och inser att musiken tystnat..precis som du själv.

Du slickar dina sår och orkar inte längre ifrågasätta dina egna intentioner.
I ditt inre svindlar tanken på vad det var som en gång gick snett. Vem är du nu?

Du söker förändring..förbättring...någonting.  du köper en ny tröja, ett par nya skor o skapar små mentala orgasmer som rinner ut med badvattnet på kvällen. Morgonen efter finns bara fragment kvar.
Små fragment som inte betyder ett skit.

Ny jakt..ny tid...ny bekräftelse..ny ångest. Du undviker blickarna, vill inte visa att du är naken. Du följer spelets regler och hatar det.

Varje dag hoppas du på "något". Du ger av dig själv till den eller de som förtjänar det. Du har inte tid...inte ork till engagemang. Du uppslukas av alla "måsten" och det kväver dig.

Du korrigerar alla fel med minutiös noggrannhet..du kompenserar ditt inres tillkortakommande genom simpla beslut, som vilka byxor du ska ha för dagen.

Du skrattar åt dina vänners skämt och berättar historier ur ditt liv, de ger dig andrum men helst vill du att de skriker tillsammans med dig. Lättar din börda. De vet inget..

Du finner harmoni i ett glas vin, med eller utan sällskap. Du berusar dina sinnen och flyr till en annan värld dit ingen har tillgång. Du bläddrar i dina fotoalbum och minns den tid som varit, korten har bleknat men du minns det som i går. I mörkret somnar du sedan.

Vaknar...ny tid..ny bekräftelse...ny ångest.

Dina vänner rycker o sliter, de vill ditt bästa..alla vill ditt bästa. I diskussioner är du sedan klok och visar prov på drift och egenvärde. Med stolthet låter du alla få veta dina senaste slutsatser kring ditt liv...

men..
något fattas...innerligt.

Du vet vad det är, men vågar inte erkänna det för dig själv
..för tänk...om du har fel?




så e det...