mackesblogg

i mitt jobb möts jag dagligen av pedagoger som är duktiga och "proffs" på det de gör....undervisa eleverna.
Detta gör de varje arbetsdag...år ut och år in.

Men...det finns alltid ett men.

Ingenstans..absolut ingenstans, har jag upplevt så jävla mycket gnäll som aldrig kommer upp till ytan. Man håller nämligen ner det på en nivå där det inte kan "ställa till det".
Ingen pedagog med vettet i behåll ifrågasätter de orimliga arbetsförhållanden man faktiskt stundtals har...man vågar inte.
Det finns någon slags "dold pessimism" som bara kan ventileras i den närmsta kretsen. Pedagoger är nämligen världsmästare i att låtsas som det regnar.
På min arbetsplats finns alltså HUR mycket åsikter som helst..och tankar... och funderingar..som bara rinner ut i sanden.
Inovativa lösningar ses ett problem och man undviker att diskutera obehagliga saker med varandra.
Man lider i det tysta.
Pedagoger visar aldrig känslor inför något de finner obehagligt eller annorlunda. Man vågar inte vara annorlunda.
I stället nickar man lite försiktigt mot varandra som ett tecken på att "vi vet, vi vet..men vi säger inget".
Denna mentalitet är så in i helvetes ingrodd och går inte sudda ut.

Den nyanställda unga pedagogen är alltid full av vilja och lust att förändra, men lär sig oerhört snabbt att förändring är obehagligt och kan, i värsta fall, orsaka diskussioner som blir hetsiga.
På mitt jobb får man inte ha hetsiga diskussioner....typ.

Man tystar ner viljan och lusten att vilja höras...

Men varför?
"tystmentaliteten" är fantastiskt märklig och kommer med största sannolikhet från "den gamla skolans hantering av obehagligeheter", då man med högburet huvud stegade in i en skolsal och visste att folket där ute i stugorna hyste enorm respekt för denna förnäma yrkeskår.
Stramhet var en underdrift! Man skulle bara vara där och lära ut kunskap till eleverna...inget mer.
Men i dag ska man dessutom lära ut varför man bör komma i tid..varför man inte ska slå någon annan..varför man inte ska förstöra andras saker..varför det inte är ok att spotta på en annan människa..varför man inte bör stjäla saker..varför man inte ska kalla sin bänkkamrat hora..varför man inte mobbar den som ser annorlunda ut...varför man bör äta för att orka med skolan....etc etc.

Jag hör ofta att lärarnas status är mycket låg...det är den på sätt o vis.
Men i grund o botten tror jag det handlar om den egna individens vilja och ansvar att göra den större igen.

Medicinen mot detta?

Börja höras och synas!
Säg för fan vad du tycker nån jävla gång... ventilera dina åsikter öppet...
Jag blir så trött...och ja, jag brukar faktiskt försöka ventilera..dock utan större framgång...typ.




så e det...