att "vara"...
I bland önskar jag det vore annorlunda...
men bara ibland...
Med en söt smak i munnen av en halstablett gick jag förbi Slussen in i gamla stan. Platsen som skvallrar om storhetstider och fallna ideal.
Bland kullerstenar och högtravande män med unga kvinnor mötte jag igen alla de dofter och intryck som både fascinerar och äcklar.
Urindoftande gränder blandat med pubarnas kvällsmåltider.
Brinnande värmeljus som flämtar vid varje sakta bris.
Människor omkring mig ler....försiktigt.
Andra rör sig motsträvigt framåt, som om de vill sakta ner tid och rum.
En kvinna tittar in i ett skyltfönster. Hon har mörka kläder och bär vackra smycken. Hennes parfym är stark och sveper över de i hennes närhet. Med ett nyanserat lugn går hon sakta därifrån och lämnar sin plats i augusti för någon annan att stå och titta in...i ett skyltfönster.
Dovt hörs ljuden av försiktiga skratt och jag saktar ner mina steg. En man sträcker sig över ett bord och kysser en kvinna med rött hår. Hon blundar och smakar på hans hängivelse. Utan ett ljud backar hon sedan och stryker sin hand mot hans kind....andlöst.
Han säger ingenting.
Med vemod och olust andas jag in syrefattig storstadsluft...jag vill hem.
Livsbejakande sommarkvällar börjar ebba ut och de jag möter greppar nästan vansinnigt tag i de sista skälvande sekunderna av frihet och värme.
Man vill inte släppa...inte gå in i mörkret med desperata försök till tvunderhållning på fredagskvällarna.
På Drottninggatan passerar de sista sommarturisterna. De bär kassar med inköpta och fiktiva minnen. Minsta väg till harmoni måste tas oavsett hinder.
Spenderbyxorna sinar och de vet att solnedgången är förskjuten, den lägger sig redan i position för en lång dvala.
Vi kapitulerar inför höststormar och piskande regn.
Med en sista ansträngning tar Du fram en flaska rött vid en brasa med någon nära...eller ensam.
Dina andetag kondenserar när de blandas med den kyliga kvällsluften och skapar dansande älvor framför Dina ögon.... det är vackrare än någonsin.
Men Du vet trots allt....efter en strid med Ditt innersta ger Du så till slut upp och låter Dig svepas med.
En ny tid nu.
Springer mot nästa minne att förvalta till kommande regn...igen och igen.
Sverige somnar långsamt.
så e det...
Kommentarer
Postat av: KHJ
Deppigt men ...vackert.
Postat av: Anonym
Säger som föregående kommentar, vackert! Speciellt stycket som börjar med "Med en sista ansträngning..."! Om man ändå var lika duktig som dig på att skriva :-)
Postat av: fel
Du deppar ner! Hösten är den härligaste årstiden...
Postat av: Suss
Vemodigt raring... Kram Suss
Trackback
