...
...ensamheten är min sista boning..
...med den är jag ingenting...
...utan den är jag ingenting...
så e det...
Ensamheten är aldrig en börda om den härstammar från ett helt inre.
Någonstans där ute finns de som väntar på dig tills tiden är inne, och du (ni) är redo.
Du träffar dessa personer när du inte "behöver" dem längre. Då kan ni på riktigt förgylla varandras tillvaro.
Men du gör dig själv hel.
Kan jag hålla med om :)
Men i detta specifika fall menar jag, att ensamheten är det som gör en hel. Utan den kan inte något annat existera. Liknelsen sker med tvåsamhet. I tvåsamhet förutsätts(?) det att ensamhet inte är ett begrepp eller (ofta) utgör ett hot mot relationen. Men om ensamheten utestluts, tar det ena ut det andra.... Alltså, ensamheten betraktad utifrån mitt perspektiv, är nyckeln till tvåsamhet.
Jo jag förstod att det inte var det du syftade på med raderna du skrev... men jag kände för att skriva så ändå. Tankar som dök upp bara :)
Jag håller med dig till fullo. Många strävar efter tvåsamhet för att äntligen få känna sig "hela" som människor. Att man "tillhör" någon annan som man i sin tur "äger" tillbaka. Egoism stavas det. Och osäkerhet. Jag läste en vacker text en gång som helt definierar vad kärlek innebär för mig. Den handlade om ett äldre par som hållit ihop under många många år. En textrad löd ungefär så här: Vi ville inte ofta gå samma väg, men vi höll ofta utkik efter varandra under promenadens gång och möttes alltid upp mot slutet.
DET..kallar jag kärlek det :)
Ensamhet, känns som ett tungt ämne. Vald ensamhet är nog bra, men ofrivillg ensamhet då? Det är inte lika kul. Somehow så tror jag inte att någon väljer att vara ensam - och ensam på vilket sätt?
