En början...
Jag vete fan, men...jag kommer sakna ungarna..igen.
Märkligt ere.
Samma visa varenda år.
Man skapar kontakter, relationer och samhörighet. Man skrattar, gråter och är förbannad.
När det är två dagar kvar kommer samma gamla känsla tillbaka....man saknar dem....
Det blir tomt.
Under tre års tid hinner man lära känna dem på ett sätt man inte får tillfälle att göra senare i livet. När de börjar är de barn..när de slutar är de nästan vuxna. Det är en fantastisk resa som man blir en del av... Och de blir en del av en själv.
Man glömmer sällan.
En del raderas sakta ut ur minnet, de flesta inte.
Man hoppas och önskar att de mår bra och får det bra under gymnasiet..de flesta får det också. Vissa träffar man tre år senare och de möter en med respekt och hängivenhet. De talar om sina nya erfarenheter och livet i stort.
Man hoppas varje år...att de bär med sig något av det man förmedlat..en tanke..en vision..vad som helst som gör nytta.
Jag antar att det är just det, ens visdomsord, de bär med sig och som gör att man själv orkar fortsätta...
Samma dag de lämnar skolan brukar jag ta en promenad runt skolan. För att andas och känna "äntligen"....
men korridorerna är påtagligt tysta och ett stilla vemod sänker sig istället.
Surret, ljuden, skratten och bruset av glädje har ersatts med ljudet av ventilationstrummornas sövande brus.
På marmorgolven ligger trampade rosor och små gröna blad blandade med tusentals fällda tårar, presentpapper, krusade band och hastigt upprivna kuvert från betygen...
Det luktar sommargrönt och miljoner sorters parfymer.
På skolgården är det tomt...nästan ödsligt, förutom någon enstaka lärare som städar upp de sista spåren av lyckliga människors sista framfart.
De börjar på nytt nu...
Jag med...på sätt o vis.
Man saknar dem...
Och nedan, kanske den viktigaste hemläxan av dem alla... ödmjukhet och förståelse...oavsett.
så e det...
fint skrivet.. det är just det sociala med eleverna , både positivt och negativt som är tjusningen med att jobba med ungarna.
Det här var ju helt perfekt, har precis sminkat mig till balen och nu rinner tårarna. Haha!
Kommer att sakna dig jätte mycket Marcus tack för allt!
kollar du aldrig din facebook längre? :(
Det var väldigt fint skrivet. Minnen som aldrig dör... tror att det är ömsesidigt. De flesta kommer väl tillbaka och hälsar på? :)
Kommer sakna dig meeeed!
KOMMER SAKNA DIG MED MARCUS!!!
kommer sakna dig ocksååå!
Svar på kommentar på min blogg:
Dublin är mysigt :)
Har du lyssnat nåt på nya U2-skivan? Jag tycker att den är rätt okej :D
Trots att jag aldrig lärt känna dig som dina elever. Vet jag av erfarenhet att de tankar, visioner och reflektioner du förmedlar är till stor hjälp på vägen till att bli vuxen och det glömmer man aldrig.
PS.
Ring morsans mobil och lyssna på röstmedelandet.
DS.
