glas...
döva din sorg och smärta
låt de svagare föda ditt ego
glöm känslor och frigör dina demoner vid dina ovänners boning
kättingarna rostar
låt ångesten skölja över din bordsgranne och fånga kärlekens sista suck
mäkta med en kamp utan slut och skratta dem i ansiktet
andas genom vänners munnar för att till slut förgöra dem
smek din svältfödda själ och njut av egoismens grå spöken
kättingarna rostar
ingenting ingenstans...växer vid din sida och sveps bort vid minsta andetag
ett slut utan en början
din själ av glas lyser utan ljus och flämtar utan hopp
du dansar ensam i en evighet
vill du röra mig då...
vill jag röra mig då...
kampen om dig själv är i sin linda
tvekan är din broder
lusten din syster
jaget är din enda vän
kroppar av glas på rad vittnar om sin egen förgörelse
ristar sina namn på Världens träd
igen och igen
ingen vågar...ingen vet
så e det...
Kommentarer
Postat av: Sofie & Emma
Så sorglig dikt :(
Postat av: gullemma och sofie :)
macke vi fattar inte vad du menar skrick så att folk förstår, hahahahahahahahahah
Postat av: KoHoJ
Mannen,en blir imponerad av din diktkonst! På nägot underligt sätt känns ¨kättingarna rostar¨ hoppfullt ändå, trots allt.
Trackback
