mackesblogg

Sommarens sista suck närmar sig.
Det är med visst vemod jag sitter med en whiskey i min hand och skriver raderna på en skärm framför mig.
Poetiska världars förbannelse.

Mina nio veckor har gått fort..väldigt fort.
Jag har igen bemötts med misstro, kärlek, omtanke, cynism och allt däremellan. Som vi alla gör någongång i bland.
Höstdepressionernas förlovade land genomsyras redan nu av släpande fötter mot våt asfalt. Tomma blickar möts av påklistrade leenden och vi ser bara vårt egna nästa steg framför oss på vägen mot vardagen.

Din bordsgranne är inte längre intressent och berusade samtal om livet och jobbet ersätts av tystnad och sammanbitna ansikten...du går in i dig själv..som du alltid gör.
Brunbrända ansikten förvandlas sakta till grå skynken utan hopp.
Skratten från skålande människor i sommarskrud ebbar sakta ut och rosévinerna svalkar inte längre din strupe.
Solnedgången är förskjuten...bakåt... och stränders kärleksrop ekar tomt, du kan inte längre gräva ner dina fötter i sanden och blunda.
Måsarnas skri minner nu bara om stormande hav och vinden som obarmhärtigt piskar dina kinder. Vattenkrusningarna du lärt dig älska, bjuder nu upp till kamp och för en kort sekund ryser du av obehag.


Vi försöker desperat hålla greppet om vår existens i detta nu, men kapitulation är oundvikligt. Vi vet vad som kommer och förändringarnas tid går nu in i ett annat skede.


Jag vet inte hur eller varför, men mina tankar genomsyras av ett antiklimax värt namnet. Jag vill bara låta tiden passera och inte känna, låta hoppet om snabb förskjutning i tiden komma till mig...nu.













så e det...